Hissjöboken - Jordbruk
Datum: 2006-11-19 19:47:06 av pk
Jordbruk
På 1800-talet och även in i början på 1900-talet levde man på vad som odlades och tillverkades på gården. Den huvudsakliga inkomsten för de flesta hushåll bestod av den mjölk som man sålde till mejeriet i Umeå. Endast några få nödvändighetsartiklar köpte man in. Under första världskriget steg priset på böndernas produkter i snabb takt och efterfrågan på såväl matnyttiga förnödenheter som bränsle medförde att pengar kom i omlopp.
Idag finns det fyra mjölkproducerande bönder i byn.
Korn och havre odlades som spannmål och även som foder till djuren. Lite vårråg odlades också och den användes som bandhalm. För att få ett korn med lite tidigare mognad, köptes utsädet från Stensele. Man började med att slå kornet och på lien satt en så kallad krake, som hade till funktion att samla stråna i en sträng åt samma håll. Efter den som slog med lien kom en person (oftast en kvinna) med en skära och samlade ihop lagom stora knippen och la dessa på bandhalmen som något barn lagt ut, sedan knöts bunten ihop. 
Nu var det dags att torka kornet, det gjorde man genom att sätta upp en snes. Över snesen trädde man flera band, om snesen var lång kunde man behöva ett skylsäte för att nå ända upp. Man lade banden i kors, vända mot söder. När kornet var torrt och skulle bärgas, använde man en skuttu. Man föste upp banden längs snesen och la dem på vagnen som drog in dem i logen.
Efter att man bärgat kornet och skulle skilja kornen från stråna använde man slagan. Man la ut kornet på loggolvet och slog med slagan och på detta sätt skiljde man kornen från strået. Man räfsade undan stråna eller halmen med en härv och fick på så sätt kvar kornen på loggolvet. Kornen kastade man över loggolvet. De tunga kornen med mycket kärna hamnade längst bort och de lätta kornen hamnade närmast kastaren. De tunga kornen var av bättre kvalitet och användes till att göra mjöl som man senare bakade bröd av. De lättare kornen användes som foder till djuren. Halmen användes som djurfoder och kunde även hackas upp till strö.
När slåttermaskinen började användas (någon gång på 20-talet) släpade det ett uppsamlingsbord efter maskinen. Man gick jäms med bordet och räfsade knippen från bordet. Dessa knioppen buntades sedan ihop med bandhalm.
Man odlade även rovor och de användes som foder till djuren. De var uppskattade av korna, som omväxling till höet. Rovorna förvarades i jordkällare under vintern.
Något som bekymrade bönderna var byns frostlänta läge. Det hände ganska ofta att skörden förstördes under en enda frostnatt. Det berättas att varje bonde hade tilldelats en smal jordremsa på södra sidan sjön för att där kunna skörda grobart utsäde. De sista svåra missväxtåren var mellan 1861 – 1867. Under dessa år frös säden i mer eller mindre grad bort och 1866 var man tvungen att använda bark och islandslav i bröd. Denna missväxt hade drabbat stora delar av Västerbottens län och under hösten 1867 utfärdade landshövdingen ett upprop om insamling till länets nödlidande. Hjälpen kom! Konungen sände ett kronans fartyg med 2 000 kubikfot råg och beviljade till undsättning 380 000 riksdaler och som lån 45 000 riksdaler och för dessa pengar kunde befolkningen köpa sig mjöl och korn. Många hade blivit skuldsatta under missväxtåren och var tvungna att lämna sina gårdar. Dessa hemlösa personer blev inhysta i små stugor som fanns inom byn.
Tjurförening
För att kontrollera aveln och säkerställa kvalitén av byns nötkreatur, fanns det en så kallad tjurförening. Denna innebar att föreningen tillsammans köpte in en avelstjur som under några år, betäckte byns kor. En bonde utsågs till att ta hand om tjuren, en så kallad tjurhållare. När en ko skulle betäckas fick man betala en språngavgift och dessa pengar skulle täcka utgifterna för tjuren samt inköp av ny tjur, när det blev aktuellt. Under en kortare tid hade tjurföreningen två tjurar eftersom antalet kor i byn uppgick till över 200 och det var för många kor för en tjur.
Källa Ivan Häggström, Alfons Karlsson samt anteckningar från Hildur Andersson