Hissjöboken - Hissjö förr i tiden

Datum: 2006-11-23 18:58:55 av pk

Hissjö förr i tiden

Byaordningen

Livet i byn hade också sina lagar – byordningen. I byn var åldermannen den som sammankallade jordbrukarna till en viss bestämd dag och tid för att överlägga och besluta om byns angelägenheter.

Från år 1840 finns i Hissjö byskrin ett register över där befintliga handlingar. Först nämns ”den nu gällande byordningen”, dessutom brandordning och protokoll över husesyn samt brandsyn. Byordningen, som troligen är från 1815, är numera borta. Kanske hade man inte något byaskrin vid den tiden. Det som nu skyddar byns handlingar bär årtalet 1862.

Betalning av skatt

Huvudskatten i Västerbotten kallades sommarskatt och räknades från ”Bågaskatten” av år 1539 ”för den som skogsbrukning haver ½ öre och haver han son eller måg i gården, som skogen brukar, giver han och ½ öre. Istället för penningar gives ett gråskinn.”

Eftersom pengar sällan förekom bland allmogen, betalades skatten in natura och fogden fick sen i sin tur leverera värdet till kungens räknekammare. Gångbar valuta var år 1540: mark, öre, örtug och penningar. 1 mark var lika mycket värd som en krona år 1903.:

1mark = 8 öre,     1 öre = 3 örtugar,     1 örtug = 8 penningar

Fattighjon

Mycket som i senare tid sköts av allmänna och sociala organ, var i forna tider överlämnat åt byborna att sköta själva, som till exempel fattigvården. Ett byastämmeprotokoll från 1844 visar upp en lista med namn på bybor, som i tur och ordning ”skola svara för anmälan till fattigkommittén när någon är i behov av fattighjälp”. Redan år 1851 är denna överenskommelse upphävd och de närvarande gav i uppdrag åt Carl Östensson att inför framtiden åta sig detta uppdrag och i ersättning skulle han få två riksdaler riksmynt vid varje åldermannabyte.

Fattighjälpen gavs in natura och bestod oftast av korn eller mjöl. Ved i form av vindfällen och kvist fick man hämta i byns skog, men ingen råskog fick huggas. År 1847 stadgades därför vite med 16 skillingar Banco för varje stubbe, stor eller liten. För varje större nötkreatur betalades mulbete med 16 skillingar Banco för varje år och inga får fick vistas i byn och göra skada på växtligheten på åkrar och ängar.

När livet var slut, och en enkel kista – färgad av kimrök, var det sista som behövdes, ser man ibland i räkenskaperna att skjuts till graven för fattighjonet N.N. betalades ur byakassan.

Källa: Fritt efter Hildur Andersson anteckningar